"Vi ses i B10 imorrn vid tio då!"
 
"Eller var det i B12 vi skulle vara?" 
                                                                                         
"Är det Micke o Johan som har lektionen imorrn, eller är det Jörgen?"


Goodbye partyt var riktigt mysigt. Var så otroligt glad över att nästan alla hade kunnat komma o att jag fick spendera en jättemysig kväll med mina underbara. För ni är verkligen underbara. Utan er hade jag inte överlevt de senaste tre åren, o utan er skulle jag inte heller klara det år som ni ligger o väntar framför mig.

Jag tror ni knappt förstår hur mycket ni betyder egentligen... Det var verkligen hemskt över att få säga hejdå till er igår. Vi visste om att vi var tvugna att krama om varandra en sista gång innan vi skulle skiljas åt, men ingen utav oss ville riktigt sluta den där sista kramen. Eller egentligen var det ju inte den sista kramen, utan bara en kram som skulle räcka väldigt länge.

Min gubbe, min flumboll o min Adam var en av dem som var svårast att säga hejdå till. Ville verkligen inte släppa taget om dig. Men förhoppningsvis kan vi fortsätta vårt "vinnande koncept" när vi har upptäckt världen i några månader o efter att jag har bytt tusen blöjor i USA. För vad som än händer så kommer du alltid förbli min Adam, trots att du egentligen inte är min. För jag kommer alltid vara din Emme. Vad som än händer.

Jag vet dock inte hur jag ska överleva detta år utan min stöttepelare, Becky. Denna "brutalt ärliga" fillur som bara är så underbart härlig. Utan dig hade jag aldrig rest mig ur askan i början av april o utan dig hade mina tre år på stagg varit riktigt grå o tråkiga. Kommer sakna dig något otroligt! Samma sak är det med Matilda o Susse. Dessa två helt unika personer, som gett "kullanfikan" en helt ny innebörd.

Mitt härliga partygäng kommer jag heller aldrig svika eller glömma. Jag har nog aldrig skrattat så mycket som i erat sällskap. O vi vet nog egentligen alldeles för mycket om varandra, men det har bara gjort våra skrattattacker ännu mer helhjärtade. Vi har rockat loss på borden på KM, o vi har säkert druckit för många cider under tiden men jag ångrar inte en sekund tillsammans med er, Frida, Linn, Jessika, Becky o Jenny.

Friends forever, eller vad är det du brukar säga? Min gums, min Jasminis. Ibland skrattar jag med dig, o ibland kan jag inte än annat skratta åt dig. För du är rakt igenom underbar. Du tror ofta att du inte kan o inte klarar av saker. Men det finns ingenting som står i din väg egentligen. För med ditt skratt, din kreativitet o med din härliga personlighet så kan du komma hur långt som helst. För ingen kan motstå dig, iaf inte jag. För med dig blir jag på något konstigt sätt också underbar.

O någon som jag verkligen beundrar är du Linda, Du är en av de starkaste personerna jag känner. Du har en perfekt liten Liam som vi alla älskar o trots att han förändrade din värld så har du inte förändrats. Du är fortfarande den spralliga Linda som jag kommer sakna något otroligt!

Men ett år går fort. O det är det jag försöker övertala mig själv. Jag har faktiskt inte fällt än enda tår denna veckan. Inte än. Gråten ligger alltid nära, o det känns som om jag ska falla sönder. Men trots att det var jättejobbigt igår o även idag då jag sa hejdå till min underbara farmor så försöker jag vara stark. För under rädslan för hemlängtan o att ni alla kommer försvinna ifrån mig, så finns glädjen. Jag längtar så sjukt mycket att glädjen gör allt. O det är nog även glädjen som har lyckats hålla borta mina tårar. Än så länge iaf.