Mina små sötnosar! Fattar inte att jag ska vara utan dem ett helt år! Var barnvakt åt dem igår, o vi lekte en massa i vattenspridaren o spelade spel. Det är så mysigt att ha dem, o de förgyller verkligen ens vardag. Självklart är de inte alltid änglar, utan vi har våra små tvister o Emme får vara den tjatiga kusinen ett tag. Men det spelar ingen roll, för de är så himla mysiga. Men jag har verkligen panik över hur jag ska kunna lämna dem ett helt år! Visst jag får tre andra mysiga barn att ta hand men de är ju inte min lilla Olle, min busunge Svante o min sötis tjej Bea. Minstingen kommer ha växt så mycket o börjat att gå o bli en liten person. Medan den stora till och med kommer att hinna börja i skolan. Kommer de ens att känna igen mig o komma ihåg de många gånger vi busat tillsammans? Olle som är 6 år kommer ju att göra det, men hur kommer det att bli med Svante som bara är 3? Medan Bea med all säkerhet inte kommer att komma ihåg mig. En liten skrämmande tanke... Men jag har lovat mig själv att vara positiv, o jag kommer att klara detta året som nu finns framför mig. Jag måste klara det. För jag vill verkligen komma hem efteråt o kunna säga att jag har klarat o bo i USA ett helt år, jag har pluggat på college o jag har även kunnat ta så mycket ansvar o ta hand om tre småbarn. Jag vill vara stolt över mig själv. Nästan lika stolt som jag blir när någon av mina små sötisar gör något duktigt eller bra för första gången. Jag vill kunna vara nöjd med mig själv, och kunna säga: Jag klarade det.