Idag är det exakt 2 veckor / 14 dagar /  336 timmar / 20160 minuter...(hur man nu vill se det)... kvar tills det att jag är i New York. Helt jävla sjukt! Har lite lätt panik. Ena stunden hoppar jag upp o ner av glädje, o är överlycklig av att jag ängtligen ska få åka. Men sekunderna efteråt börjar jag nästan böla bara över tanken på att jag ska få lämna allt här hemma. Humöret är värsta bergodalbanan nu för tiden. Jag vet knappt vad jag känner eller vill längre.  

Igår hade jag känslan att jag vill bara åka nu! Nu, nu nu! Jag klarar inte av att vara kvar här hemma längre. Jag vill komma bort, göra något annat, o inte se samma jävla tråkiga saker hela tiden. Jag pallar det inte mer! Samma måsten som man alltid har haft. Kan inte det få ändras för ett tag? Så snälla ta mig bara till USA nu, så jag får göra något annat! Uppleva saker, o ha ett "liv". NU!

Idag är humöret helt annorlunda... sitter som vanligt när jag är vid datorn o läser en massa andra au pair bloggar. Läser om en annan tjej som nu har varit i USA några veckor. Om hur hon saknar alla helt galet mycket, hur familjen förvisso är helt underbar, men hur hon inte känner sig hemma. För hemma är ju ändå här, hemma i Sverige, i lilla Rockneby, i mitt lilla gula hus tillsammans med min familj. Så hur kommer jag då känna när jag är väl där? Jag vet om att jag kommer att ha hemlängtan, men hur ska jag tackla den? O är det värt det?

Börjar även få panik över nästa vecka... då jag vet att jag kommer få säga hejdå till er allihopa. Så mina kära vänner, som läser detta, så kommer jag ha ett litet goodbye party nästa torsdag... Bara så jag kommer kunna få träffa er en sista gång o få krama om er några tusen gånger, så jag kommer klara mig ett helt år utan er. Usch, börjar nästan böla bara av tanken. Men jag måste få se er alla en sista gång o säga hejdå ordentligt...

Dagens låt - The best of me, låt av The starting line