Stockholms resan blev så mycket bättre än vad jag trodde! Trodde jag skulle få sitta i min ensamhet o ha skittråkigt i storstaden helt själv. Men stockholm bjöd på överraskningar. Både positiva o negativa...

Det började med att jag åkte tåg upp på torsdags eftermiddagen. Hade fixat en ljudbok som underhöll mig mestadels av tiden. Satt o småskrattde för mig själv åt dåliga skämt o oväntade händelser i boken. De som satt bredvid mig måste trott jag var småttgalen eller något. Självklart blev tåget försenat, det är ju ändå SJ, kan de någonsin hålla en tidtabell egentligen? O när jag väl fick byta tåg i Linköping hade ett annat tåg gått sönder, så det var dubbelt så mycket folk på mitt tåg, något som gjorde att det var kabalik ända fram till stockholm. Kul va? Men aja, jag kom fram iaf.

På fredagen var det dags för ambassadbesöket. Var riiiktigt nervös. Trodde jag hade glömt säkert hälften av alla papprena o var super stressad på morgonen. Jag visste nämligen om att jag skulle ta buss nr 69 ut till ambassaden, o jag hade listat ut var bussen gick ifrån så det var lugnt. O när jag kom fram till busshållplatsen kom en buss precis, så jag hann inte direkt kolla upp hur det hela fungerade. Åker aldrig buss i stockholm, alltid när jag är där håller jag mig till tunnelbanan. Så jag tänkte att jag säkert som vanligt kunde fixa biljett på bussen. Men när jag stiger på den överfulla bussen o räcker fram min femtio-lapp o säger att jag ska ut till ambassaderna. Så blir busschauffören skitarg (jag överdriver inte) Han gormar åt mig o säger att han inte tar emot pengar. O jag blir först o främst förvånad över hans hårda ton, men frågar självklart hur jag ska göra då? Men den ooootroligt trevliga busschauffören himlar bara med ögonen o säger surt tillbaka "att jag får väl åka med o se vad som händer." Så stänger han dörrarna o kör vidare! Jag har inte en chans att gå av bussen eller någonting, utan jag står där med tusen ögon på mig, vettskrämd på en buss som jag inte betalat för att åka med. Blev skitorolig att de skulle komma någon kontrollant eller något, o upptäcka att jag inte hade betalat, o sen tvinga mig o betala flera hundra för att ha "tjuvåkt"! Vågade åka två busshållplatser innan jag lyckades ta mig ut från den hemska bussen. Så när jag sedan väl listat ut hur biljett systemet fungerade lyckades jag komma med nästa buss. Fortfarande med gråten i halsen, men nu så jävla arg. Jag menar, hur svårt hade det kunnat vara för busschauffören att säga lite snabbt hur jag skulle göra, låtit mig gå av bussen o sen berättat att nästa buss kom om tio minuter!? Jag menar, jag kan vara lite trög, förlåt att jag inte fattade hur deras system fungerade. Men det är sommar! Det finns turister! O du borde inte jobba med service!

Men när jag väl kom till ambassaden, så mötte jag direkt en annan tjej som också skulle åka som au pair. Vi gick tillsammans till kön som ringlade sig utanför ambassaden, o började direkt prata med de andra tjejerna som stod i kön. Fick så småningom komma in efter att ha gått genom security check, o det tog bara några minuter att få sina papper tillbaka. Så till ni alla som har kvar o söka sitt visum, oroa er inte. Det var över på två minuter, man fick två frågor om hur många barn man skulle ta hand om o hur mycket man skulle få i lön. Sen fick man lämna fingeravtryck o sen var det klart! De au pairer jag mött i väntrummet väntade på varandra, så vi gick sedan tillsammans till CC, där vi skulle gå på ett litet möte. Var riktigt trevligt. En värdfamilj från USA var även där o pratade, riktigt intressant, o sen blev det massa snack om förväntningar, hemlängtan o annat. Var kul, men plötsligt känns allt så verkligt. Om en månad åker jag. Om en månad, det är ingenting! O vi alla insåg nog nu, "att det är på riktigt". Sen gick jag o tre andra jättehärliga tjejer som jag mötte på stan. Riktigt trevligt, o vi var alla tre förvånade över hur kul vi hade det ihop. Det kändes inte alls som om vi bara känt varandra i några timmar. Så fredagen blev riktigt bra (tillslut) o jag hoppas på att få möta av några av tjejerna på andra sidan atlanten sen!

Förlåt för det sjukt långa inlägget!? Orkar ni verkligen lyssna på allt pladder??

På lördagen hann jag inte med så mycket för att jag skulle hinna med tåget hem. (Men ändå fortsätter jag o skriva... haha.. förlåt) Men gick faktiskt på den nya TItanic-utställningen som de har på djurgården! Riktigt bra! O ni som känner mig, vet att jag har något knäppt intresse för TItanic, o denna utställning var perfekt för mig ;) O precis som min lilla miniresa började, slutar den också med att ytterligare ett tåg hade tydligen gått sönder o det gjorde att jag fick trycka ihop mig med ett antal andra passagerare i det minsta o skruttigaste tåg jag någonsin sett! Trodde seriöst att om jag någonsin skulle dö i en tågolycka, så var det nu. Men jag kom hem! O jag lever - trots sura busschafförer o dåliga tåg, men med nya förhoppningar om USA. Jag vet iaf att jag kommer vara omringad av helt underbara au pairer, som kommer att finnas där för att stötta mig. So USA, here I come!