Jag vet inte riktigt vad det är med mig, men jag börjar faktiskt bli riktigt orolig över USA-resan. Hela tiden har jag varit supersprallig o hur förväntansfull som helst. Men det känns som om mitt huvud börjar komma ikapp mig... o jag är så orolig över hur jag kommer överleva ett helt år utan allihop här hemma. Ett helt år, det är en julafton, en massa födelsedagar, ett antal utekvällar med tjejerna, 365 dagar att vakna upp till utan min familj, en hel sommar utan mysiga dagar på Enerevet o utan möjligheten att träffa o se småkusinerna växa upp... Hur ska jag överleva egentligen? För det finns ingen möjlighet att jag kan åka hem någon vecka o sen åka tillbaka igen. Utan jag är helt enkelt fast där under ett helt år. Visst mamma, pappa o syskonen kommer förhoppningvis kunna åka över nån gång. Men vad är en eller två veckor om man är van att ha 52 veckor tillsammans varje år? O hur ska jag o Bex överhuvudtaget kunna träffa varandra, hon har sitt liv i Dublin o jag lär ha mitt i USA. Vi träffas alldeles för sällan redan nu, o hur kommer det bli sen då??

Jag vet att jag troligtvis kommer att få uppleva en massa nya saker istället än att få se tråkiga vanliga Kalmar jämnt. Men tänk om jag inte pallar allt jag måste göra? Jag kanske inte trivs i familjen, jag kanske bara kommer att ha hemlängtan, barnen kanske är jättejobbiga o jag vet inte hur jag ska hantera det? Sjukt mycket snurrar i huvudet just nu o den där glädjen, superspralligheten och alla drömmar känns så väldigt långt borta. Jag hoppas bara att den kommer tillbaka snart så att jag kan känna att jag verkligen tar rätt beslut i att åka. 

Dagens låt -  Real World, The All American Rejects