It's only 5 days left today E. I'm sad. Sa min 4 åring Shane idag, och idag har faktiskt tårarna varit nära typ hela tiden. Det är verkligen skitjobbigt just nu. Jag har varit ganska okej innan, mest sett framemot att få komma hem o fira jul, o till och med haft extra hemlängtan. Men idag så kom nog verkligheten i kapp mig lite mer. På veckotavlan i köket så står Shanes nedräkning för hur många dagar jag har kvar här och tillsist på onsdag den 15 så står det "Emelie is leaving us" och en stor ledsen smile under. Så varje gång jag går in i köket så går mitt hjärta sönder lite mer.

Shane säger till folk (exempelvis hennes lärare i skolan) att jag är hennes "svenska storasyster" och att jag är hennes storasyster under tiden jag är här, men att snart ska åka tillbaka till sverige och då är jag inte hennes syster längre, för då är ju jag tillsammans med min andra familj. Så idag när jag hämtade henne från skolan så berättade hon hur de hade sjungit en sång om alla de älskade, så när de sjöng "I love my sisters" så tänkte jag på dig E, sa hon. I love you! Men trots att det är så gulligt, så gör det ont. Hur ska jag kunna lämna dem?

Jag o min värdmamma har pratat mycket om att jag ska åka o jag vet att hon tycker det är jobbigt också. Vi har verkligen hunnit bli så himla bra kompisar, o vi har det skitkul ihop. Vi har inte alls någon "chef o anställd" relation utan hon känns som en syster, eller en väldigt flummig morsa :P O idag så fick jag en jättefin blandCD utav henne, med massa låtar som påminner mig om denna tiden hos dom. Så när jag började spela den så kom självklart tårarna...

Idag så gav jag familjen deras "Christmakah" presenter och de lilla hejdåpresenterna. Det är förvisso några dagar kvar, men idag passade bra då vi alla var samlade. Shane fick 3 princess pussel som man sedan kan lägga ihop till ett enda stort, Cameron massa olika PlayDo grejer och Blake fick en stor gosedjursgroda, då han älskar o ha saker o mysa med i spjälsängen o för att vi alltid säger att han ser ut som en groda :P Barnen fick också varsin personlig fotoram som jag har gjort. Som ett litet minne från mig, och så att de inte glömmer bort mig ;) Mina värdföräldrar fick ett mixat paket med lite allt möjligt bla. choklad från Costa Rica, vin, presentkort, funny socks (då de alltid påpekar att jag har konstiga strumpor), filmen Män som hatar kvinnor, popcorn och så var det ett tackkort i. Curt läste kortet o blev rörd, medan Andi började gråta av fotoramarna och innan hon ens såg kortet. Något som gjorde att jag var nära tårarna också. Men det var nog tur att hon inte läste kortet, för då hade jag absolut börjat böla, då jag grät bara när jag skrev det. Plågsamt.