Idag är det precis 6 månader sen jag lämnade Sverige. 6 månader känns kanske som en lång tid att vara borta från familj o vänner. Men 6 månader går verkligen fort. Jag fattar inte att jag bara har ett halv år kvar här innan jag måste packa mina väskor igen o säga hejdå till alla här. Det var sjukt plågsamt o säga hejdå till alla hemma i Sverige, men hur kommer det då bli o säga hejdå till USA? När jag åkte hemifrån så visste jag att jag skulle komma tillbaka, jag skulle få se alla snart igen o att det bara var ett tillfälligt litet hejdå. Men när jag lämnar USA, så är det verkligen hejdå. Jag kommer aldrig kunna komma tillbaka o se det igen precis som jag lämnade det. Alla kompisarna som man har här nu, kommer att vara borta. Min lilla extra familj kommer självklart vara kvar, men om några månader kommer den ju inte vara "min" längre. Jag kommer absolut åka tillbaka hit. Ingen tvekan om saken. Men alla som man träffat här, alla au pair kompisar, college folk och andra människor man mött på vägen kommer inte att vara kvar, alla kommer vara tillbaka i sina hemländer. När jag lämnade Sverige så visste jag att jag skulle komma tillbaka o allt skulle vara mer eller mindre likadant som när jag lämnade det. Men att lämna USA o mina småbarn kommer vara en helt annan utmaning. O jag vet. Det är ytterligare 6 månader kvar innan jag ens behöver bekymra mig om detta. Men tanken har slagit mig flera gånger. Hur ska jag kunna säga hejdå till "mina" barn???

Men dessa 6 månader som nu har gått har varit 6 månader äventyr. Jag ångrar inte en sekund att jag tog steget o åka hit. Alla som tänkt tanken att åka till USA som au pair. Sluta tänk! Åk, åk, åk! Det är så värt det. Visst man har vissa dagar som är jobbigare en andra, men livet är inget dans på rosor. O de där jobbiga dagarna är så pass få, att äventyret som man har där emellan är så pass mycket större.