Idag har jag funderat på hur olika människor är. Hur man blir bemött av nya personer, och hur personer från olika länder behandlar främlingar. För det finns verkligen en skillnad! Amerikaner är vanligtvis så himla trevliga mot nya människor. Här behöver man inte vara "tråkig svensk" utan här får man faktiskt prata med personen som sitter bredvid en på tåget, man får prata med kassörskan i mataffären och det är faktiskt tillåtet att vara trevlig. Som när jag var på Subway idag o käkade lunch. Jag var där själv, i väntan på att min nästa lektion skulle börja, o satt därför o pluggade. O under den halvtimmen så pratade jag med tre olika främlingar. O här finns det liksom inget fel med det. En av männen som jobbade där kom fram till mitt bord o lättsamt började prata med mig. Frågade om boken som jag läste var bra, var jag pluggade, vad jag gjorde här i USA o lite annat. O när jag gick så hojtade han "Nice to meet you miss, hope to see you here again soon!" Så himla trevligt o detta händer typ varje dag.

Samma sak hände på gymmet för några veckor sedan. Jag höll på o göra situps på en stor yogaboll när en man gick förbi. Men istället för o vissla o kolla upp i taket, så börjar mannen prata med mig, om olika sätt man kan göra bra övningar på yogabollar. Så gubben (jaa, det var en gubbe, säkert 60+) hämtar ytterligare en boll o börjar visa mig nån ny övning, som en av de yngre killarna hade lärt honom på gymmet, haha. Lite udda situation, men iaf! Han var supertrevlig o jag tyckte det var riktigt omtänksamt o snällt av honom. I Sverige är vi rädda för o sitta bredvid någon på bussen, o man ska helst bara bryr sig om sitt eget och det är nog inte många som skulle erbjuda sig o visa främlingar hur man gör "kissande hunden" på en yogaboll, thats for sure!

Men visst, tolka mig inte fel. Det finns många underbara o väldigt uttåtriktade svenskar också. Men generellt sätt så kan man se en väldigt stor skillnad. Samma sak är det mellan exempelvis tyskar och brasilianare. Tyskar är tysta, håller sig gärna för sig själva, medan brasilianare är raka motsatsen. De kramar om dig, kysser dig på kinden, trots att ni kanske möts för allra första gången.

Men däremot har jag inte riktigt vant mig vid än att folk kallar en, miss, madame och Mrs här. Visst, jag kallar andra Mr, Mrs, professor, sir m.m. men jag själv känner mig såååå gammal när någon kallar mig madame :P Kommer nog aldrig vänja mig vid att folk har "titlar" här o att man inte riktigt får tilltala folk med deras förnamn. Det är verkligen en omställning.

Men vad tycker ni? Är vi svenskar, gråa, tråkiga och rädda för o prata med folk vi inte känner? O borde vi i Sverige också vara mer hövliga, o kalla lärare, äldre och personer vi inte känner för, herr, fru, fröken eller vad det nu kan vara?