Torsdag - Don't leave
Varning för tårar...
Idag är det exakt ett helt år sedan jag tog studenten. Herregud! Var tog tiden vägen!? Känns som det var igår som vi sprang ut på Staggs skolgård och faktiskt kunde kalla oss studenter. O ibland önskar jag helt klart att vi fortfarande var SP06E, samtidigt som jag är så glad över att jag tog detta steget och lämnade den trygga lilla bubblan hemma i Sverige. Det bästa jag någonsin har gjort, helt klart. Men idag så kan jag inte annat än bli lite sentimental och sakna hem, kompisar och vad som då var ens liv.
Samtidigt så vill jag inte lämna USA... Igår berättade min värdmamma för min 4-åring Shane att jag snart ska åka hem till Sverige. Så när Shane kom hem och såg mig efter att hennes mamma berättat det för henne så sa hon med världens mest sorgsna röst; "E don't leave". O mitt hjärta gick verkligen i tusen bitar... Och efter det att hon fick veta om det så har hon tytt sig till mig allt mer, nästan som hon är rädd för att jag ska försvinna med en gång... och jag hatar verkligen att jag kommer "svika henne" och lämna dem alla.
O imorse när jag hade hand om alla tre barnen själv, så trodde jag seriöst att jag skulle bryta ihop och börja storböla. Helt utan förvarning så kommer Shane fram till mig och ger mig världens kram (något som är ovanligt, då hon sällan kramar någon alls) och sedan satte sig i mitt knä och säger sorgligt "I don't want you to leave". O hon var verkligen upprörd och ledsen... det var så plågsamt! Jag försökte förklara för henne att det är långt kvar ännu, och att jag lovar att komma o hälsa på. Men hon sa bara att hon inte ville att jag skulle åka, men att hon förstod att jag ville träffa mina kusiner (Shanes ord för kompis är kusin, då hennes enda kompisar är hennes kusiner) men att hon ville att jag skulle vara kvar här. Hon frågade också vem som nu skulle bo i källaren, och att om inte jag skulle bo där, skulle Meike flytta in där istället :P Så söt.
Jag visste självklart att denna dagen skulle komma då jag skulle behöva få förbereda både mig själv och barnen för hemresa. Men nu när tiden börjar komma i fatt mig så önskar jag verkligen att det fans en paus knapp...
Jag o Shane i New York vid thanksgiving
Idag är det exakt ett helt år sedan jag tog studenten. Herregud! Var tog tiden vägen!? Känns som det var igår som vi sprang ut på Staggs skolgård och faktiskt kunde kalla oss studenter. O ibland önskar jag helt klart att vi fortfarande var SP06E, samtidigt som jag är så glad över att jag tog detta steget och lämnade den trygga lilla bubblan hemma i Sverige. Det bästa jag någonsin har gjort, helt klart. Men idag så kan jag inte annat än bli lite sentimental och sakna hem, kompisar och vad som då var ens liv.
Samtidigt så vill jag inte lämna USA... Igår berättade min värdmamma för min 4-åring Shane att jag snart ska åka hem till Sverige. Så när Shane kom hem och såg mig efter att hennes mamma berättat det för henne så sa hon med världens mest sorgsna röst; "E don't leave". O mitt hjärta gick verkligen i tusen bitar... Och efter det att hon fick veta om det så har hon tytt sig till mig allt mer, nästan som hon är rädd för att jag ska försvinna med en gång... och jag hatar verkligen att jag kommer "svika henne" och lämna dem alla.
O imorse när jag hade hand om alla tre barnen själv, så trodde jag seriöst att jag skulle bryta ihop och börja storböla. Helt utan förvarning så kommer Shane fram till mig och ger mig världens kram (något som är ovanligt, då hon sällan kramar någon alls) och sedan satte sig i mitt knä och säger sorgligt "I don't want you to leave". O hon var verkligen upprörd och ledsen... det var så plågsamt! Jag försökte förklara för henne att det är långt kvar ännu, och att jag lovar att komma o hälsa på. Men hon sa bara att hon inte ville att jag skulle åka, men att hon förstod att jag ville träffa mina kusiner (Shanes ord för kompis är kusin, då hennes enda kompisar är hennes kusiner) men att hon ville att jag skulle vara kvar här. Hon frågade också vem som nu skulle bo i källaren, och att om inte jag skulle bo där, skulle Meike flytta in där istället :P Så söt.
Jag visste självklart att denna dagen skulle komma då jag skulle behöva få förbereda både mig själv och barnen för hemresa. Men nu när tiden börjar komma i fatt mig så önskar jag verkligen att det fans en paus knapp...
Jag o Shane i New York vid thanksgiving
Kommentarer
mamma
Det kommer självklart att bli jättetungt när du ska resa hem och lämna de små. Men se det som att du har fått en ny familj för livet som du kommer att åka och hälsa på flera gånger. Vi vill också träffa alla igen och de kommer säkert till oss i Sverige.
Ge barnen en kram från mama Sweden.
2010-06-11 
10:35:05
10:35:05
Trackback
