Jag läste precis ett mail som jag fått utav min värdmamma Andi och för första gången hemma har jag fått riktig hemlängtan till hem nummer två. O på något sätt också ett stycke dåligt samvete för att jag har lämnat min lilla extra familj.

Det är super o vara hemma, och det kändes välbehövligt att åka hem till Sverige en stund och träffa alla. Jag behövde liksom en minisemester och lugna ner mig lite och faktiskt se att allt är precis som vanligt här hemma i lilla R-by. O jag har verkligen saknat alla så himla mycket. Men nu när man läser om vad min värdfamilj har hållt på med under dagarna, hur slutkörd min värdmamma är efter tre rackarungar, om hur Shane grät på kvällen efter att de sagt hejdå till mig, och att Blake blivit som en ny liten kille och att Cameron blivit ledsen för att han inte fått gå ner i källaren och väcka "E" som vanligt. Så saknar jag mina sötisar! Min lilla hemlängtan blir ju inte mycket bättre heller för att jag suttit hela dagen och pysslat med min fotobok. Så det ska bli riktigt mysigt o få se dem igen den 21 september. Tiden går fort. Ett år gick sjukt fort, 3 veckor hemma känns som ingenting och ytterligare 3 månader i USA kommer bara "svischa" förbi. Sen efter det så kommer jag ha hundra gånger värre bakvänd hemlängtan. Uscha säger jag redan nu!

Hitta denna gamla filmen i mina gömmor på datorn också :) Inspelat i vintras med min webcamera när jag o Cameron kollar på Animal (mupparna) på datorn. Hade helt glömt bort att jag hade denna. Men gud vad jag saknar min lillkille när jag ser denna! Så söt!