Dagarna rullar på och jag har börjat att komma in i mitt "svenska liv" igen. Jag vet dock inte riktigt om detta är bra eller dåligt. Jag saknar USA. Så mycket! Pratade med barnen o Andi häromdagen på skype och längtan blir så stark då att jag nästan bokar en flygbiljett till New York på direkten. Blake var hur söt som helst och sken upp när han fick se mig på datorn. O trots att jag o min sötis är på olika kontinenter så satt vi o busade i camen och baby Blake skrattade så han tjöt. Så himla gulligt. Så hur kan man inte sakna det liksom??? Men det är bara att ignorera längtan och försöka se det som är bra med att vara hemma igen.

Dock så har jag nog lyckats glömma min svenska. Det är verkligen hemskt! Jag pratar sån "svengelska" så det är inte sant. Första gången jag kom hem så var det riktigt illa också, men det gick över efter några dagar, men denna gången så är det rent ut sagt hemskt. Min hjärna kopplar inte. Den har lagt av. Den är kaputt! Jag mixar språken till den pinsamma grad att jag igår kläckte ur mig "te who", som skulle föreställa "till vem", fast det kom ut med en småländsk engelskbrytning. Även kommentarer som att "han messade upp it" trillar ur min mun och ibland så kommer jag inte på vissa svenska ord alls. O det ska nämnas att det är INTE medvetet. Det bara händer.

Men något som är bra med denna språkförvirring är väl ändå att folk i min omgivning får sig ett gott skratt eller två ;)